Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

"Bissens" kamp tillbaka till livet

+
Läs senare

Tre SM-guld och 19 år som elitspelare i bandy. Mathias ”Bissen” Larsson har åkt skridskor bättre än han kunnat gå. Men när han följde med dottern Liv till isbanan ett år efter stroken var han tvungen att stödja på klubban för att ta sig fram på isen. Livet har varit tufft efter hjärnblödningen. Men Mathias har ändå inte velat visa för allmänheten att han fortfarande är sjuk. Inte förrän nu.

Den onda bollen. Dottern Liv vara bara tre år när Mathias drabbades av sin stroke. ”Men hon förstod att jag var riktigt sjuk. Den onda bollen i pappas huvud kallade hon aneurysmet för”, säger han. I dag har Liv hunnit bli fem och till hösten är det dags för henne att bli storasyster då Mathias och Emma väntar sitt andra barn i oktober.

– I början efter stroken hände det att jag gick på Ullvirundan och stortjöt. Bölade kilometer efter kilometer. Såklart var jag jätteglad att ha överlevt, men ibland vällde de där känslorna över ändå. Att det var orättvist.

Mathias Larsson tar av sig glasögonen och fingrar lugnt på de svarta bågarna. Han säger att han mår bra i dag. Men samtidigt inte. De två åren har varit tuffa sedan den där lördagen i slutet av mars. Dagen då Mathias, 35 år gammal, föll ihop hemma på golvet efter en blödning i hjärnan. Ett aneurysm (se faktarutan nedan) lika stor som en kastanj, brast mitt mellan hans hjärnhalvor. Läkarna trodde att den hade växt därinne i över tio år. Alldeles intill den övre delen av hjärnstammen.

– Jag var och vände många gånger den dagen. Att jag överlevde är otroligt egentligen, ett mirakel sa läkarna.

Den 27 mars 2010 var Mathias ensam hemma när det bristningsfyllda kärlet sprack inne i hans huvud. Blodflödet minskade till hjärnvävnaden som direkt började ta skada av syrebristen. Men bara i två, tre sekunder. Sedan upphörde aneurysmet att läcka blod. Ingen begriper än i dag varför det slutade blöda så snabbt.

Men det var det som räddade Mathias liv.

– De mest ofattbara sakerna bara fortsatte det där dygnet, säger han.

Mathias syftar på hur han, efter ilfart med ambulans till Akademiska sjukhuset i Uppsala, bekräftades ha ett jättestort hjärnaneurysm som redan spruckit en gång.

Ett oerhört kritiskt tillstånd. Han måste opereras direkt, började det blöda igen skulle han troligtvis inte överleva. Det här aneurysmet satt dessutom så illa till i hjärnan att han behövde en speciell typ av kirurgi. En metod där en mikrokateter förs in genom artären i ljumsken, upp via blodkärlen till hjärnan där kirurgen fyller aneurysmet med titanspiraler för att stabilisera kärlet. Bara ett fåtal läkare i landet kan utföra en sådan operation. En av dem finns på Akademiska sjukhuset, dessvärre var han utomlands just då. Till slut fann man en läkare på Universitetssjukhuset i Linköping som trodde sig klara av att operera. Mathias skulle omedelbart flygas dit i helikopter. Fast just den lördagskvällen låg tunga dimmoln över Uppsala.

Helikoptern kunde inte lyfta.

– Pappa, titta här.

Dottern Liv, klädd i en blåblommig sommarklänning, har dykt upp vid bordet på altanen. Hon sticker fram en färgglad teckning över träbordet.

Det är en varm dag i slutet av juli och Mathias, hans fru Emma och Liv spenderar några dagar i sommarstugan på Dåvö. Mathias lyfter upp dottern bredvid sig på den breda träbänken.

– Inte förrän på söndagsmorgonen kunde helikoptern lämna Uppsala, säger han med blicken fortfarande på Liv.

I över sex timmar opererades Mathias på Universitetssjukhuset i Linköping. Och operationen lyckades men den korta blödningen hade ändå hunnit drabba flera kroppsfunktioner. När Mathias vaknade upp på söndagskvällen kunde han knappt röra högersidan längre. 80 procent av styrkan var borta, det gick varken att lyfta armen eller benet. Även synnerven hade skadats av det alltför höga trycket i hjärnan. Ögonlocket hängde matt över vänsterögat där han hade trippelseende.

– Jag mådde fruktansvärt dåligt. Kroppen kändes helt förstörd, borta liksom.

Smärtan i huvudet var så intensiv att han inte klarade av takbelysning utan fick ha solglasögon på sig i sjuksängen. Dagarna som följde fick Emma mata honom under middagarna eftersom han inte kunde äta själv, och när han skulle testa att gå igen var det med hjälp av en rullator.

I tre veckor låg Mathias kvar på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Men redan från början var han inställd på en snabb rehabilitering och en comeback på bandyplanen. Inte inom de närmaste månaderna såklart, men så småningom.

Han skulle bara ge det lite tid.

Med fysisk träning och dagliga promenader med pappa Rolf fick Mathias tillbaka det mesta av styrkan i högersidan under det första halvåret. Förutom 30 procent, en nedsättning som visade sig förbli permanent.

Med tiden försvann även trippelseendet på vänsterögat. Men att hans hjärna fortfarande var väldigt sjuk förstod han inte då.

Inte förrän närmare ett år efter stroken. Den februaridag då han tog med dottern Liv för att åka skridskor för första gången sedan blödningen. Mathias hade strategiskt valt den lilla isplanen som spoltas upp i området bakom IC-baren.

Den låg tillräckligt avskilt för att inte alltför många skulle se hans premiärförsök på isen.

Och nog var han förväntansfull när han snörde på sig skridskorna igen. Visst förstod han att det inte skulle vara som förr, exakt lika lätt skulle det ju inte gå.

– Men när jag ställde mig på isen var det som att allt jag lärt mig var borta. Jag har åkt skridskor bättre än jag kunnat gå, men nu kunde jag inte ens ta mig framåt.

Att kopplingarna mellan hjärnan och kroppen inte längre fungerade blev lika tydligt när han följde med kompisen för att gå några hål på golfbanan. Mathias hade sex i handikapp innan stroken.

– På första slaget missade jag bollen. Det andra snuddade lite så bollen rullade någon meter. Och det var först där och då det slog mig: jag är fortfarande riktigt sjuk.

Hans hjärna är bland annat drabbad av ett tillstånd som kallas hjärntrötthet.

– Tänk dig att du har varit på en bra fest och vaknar upp på morgonen – jättebakis. Du är sliten, har yrsel och är kallsvettig. Och med den där känslan av att inte kunna göra något. Ungefär så är det att leva med hjärntrötthet, man orkar liksom inte ta sig an någonting.

Fyra, fem gånger om dagen går han och lägger sig för att vila hjärnan. Om han har en bra dag.

Stroken har också lett till att Mathias hjärna lätt överbelastas med information. Han kan inte längre sortera bort olika intryck runtomkring, vilket gör att han är väldigt känslig för både ljud och ljus.

– Kroppen är det egentligen inget större fel på, den skriker efter att få träna och göra saker. Men hjärnan säger ifrån. Ibland händer det ändå att jag struntar i det och gör mer än jag borde. Fast då får jag ligga i sängen i 2–3 dagar efteråt innan orken är tillbaka igen.

I dag förstår han ändå sin hjärna på ett bättre sätt än i början, påpekar han. Så länge han är uppmärksam på förvarningarna. Varningar om att nu går det helt enkelt inte att ta in mer information utan hjärnan måste få vila. Då är det bara att lyda ”Chefen”.

– Ja, jag brukar kallas den så. Min hjärna, ler han.

– För det är verkligen den som bestämmer hur jag måste planera mina dagar.

Det var redan år 2007 som smärtorna började dyka upp i Mathias huvud. Som en skum huvudvärk som inte riktigt ville ge med sig, men ändå gick att leva med. Först de sista två åren innan stroken började han må allt sämre. Yrseln och illamåendet kom oftare och smärtan i huvudet gjorde mer ont än innan.

– Någonstans förstod jag att det började urarta. Men jag ville inte erkänna det för någon, och absolut inte gå till någon läkare. Jag var besluten att kriga ut det på egen hand, som jag brukade.

Han tror det handlade om att skydda sig själv. Han intalade sig att huvudvärken kom från nacken som han säkert skadat i bandyn och besökte därför en kiropraktor i Örebro.Men smärtan höll i sig.

Först när den riktigt svåra huvudvärken kom och han blev sängliggande gick det inte längre att blunda för situationen. Och på torsdagen, två dagar innan blödningen, tvingade Emma med honom till deras husläkare.

Och hans huvudvärk kunde ha fått ett slut där.

Men trots att Mathias förklarade sin supersmärta nöjde sig läkaren med att ta sänkan på honom. Det gick ett virus just nu som satte sig på hjärnan, förklarade läkaren. Därefter skrev han ut sömntabletter och citodon, starkt smärtlindrande tabletter. Läkaren hade inte ens tagit sig tid att titta honom ordentligt i ögonen.

För det hade förmodligen räckt.

Läkaren borde då ha upptäckt Mathias vidgade pupiller och förstått varningssignalen om vad som hände i hans huvud. Att det stora aneurysmet var till bristningsgränsen fylld av blod och därmed blockerade en av ventriklarna. Det gjorde att vätskan i hjärnan inte kunde rinna ifrån normalt vilket skapade ett oerhört högt tryck innanför skallbenet – orsaken till Mathias fruktansvärda huvudvärk.

”Skönt att det inte var något allvarligt” kom Mathias ihåg att han tänkte på vägen hem.

Med citodonen i fickan och ett dödligt aneurysm i hjärnan.

Två dagar senare sprack blodkärlet. Emma hade åkt iväg för att handla och Mathias var ensam hemma i radhuset. Han skulle bara ta sig de få metrarna från sängen till soffan när det plötsligt small till i bakhuvudet. När Emma kom tillbaka hittade hon Mathias som hade kräkts i soffan.

Troligtvis vätskebrist sade man när Emma ringde sjukvårdsupplysningen. Men visst skulle Mathias få en tid hos familjeläkaren på Köpings lasarett. Om två timmar.

Det var inte förrän Emma krävde att få hjälp att flytta Mathias från bilen in till läkarmottagningen, eftersom han inte längre kunde gå själv, som läkarna på lasarettet förstod allvaret.

Och nu hittade de något i Mathias hjärna. Något riktigt stort och runt syntes tydligt på röntgenbilderna. Läkarna visste inte säkert vad det var.

Men de sa att nu var det bråttom.

– Jag vill inte på något sätt säga att det är den här särskilda läkarens fel att jag är sjuk. Men redan vid besöket på torsdagen fanns spår av tre mindre proppar i min lillhjärna som orsakats av det höga trycket. Med en bättre undersökning kunde jag kanske ha sluppit det brustna bråcket.

I dag finns inte längre tankarna på bandyn.

– Nej, det är så långt borta nu. Och jag saknar inte längre att spela en match, det jag vill nu är att kunna funka i vardagen. Som att äta middag med familjen utan att hjärnan säger ifrån.

Men engagemanget att ta sig an saker finns kvar. Något som födde ideén om Bissen brainwalk för två år sedan, en promenad som samlar in pengar till hjärnforskningen. Hittills är den insamlade summan cirka 220 000 kronor.

– Det är svårt att sätta ord på hur mycket energi allas deltagande har gett mig. Men jag hoppas människorna som gått med mig förstår vilket stöd de har varit.

Och Mathias förhoppning är nu att kunna anordna Bissen brainwalk i fler städer, som Västerås och Edsbyn.

– Men då måste jag ha mer draghjälp från Hjärnfonden. Jag och min familj kan inte arrangera det på egen hand.

– Du gör inte det här till någon snyfthistoria, va?

Intervjun är slut och Mathias tittar snabbt upp från glaset med cider som står framför honom på altanbordet.

– För så är det inte. Visst, jag klarar inte allt som vanliga pappor gör. Att åka till Kolmården med Liv eller gå till badhuset med henne är en omöjlighet. Det är alldeles för mycket ljud där.

Han vänder sig halvt om på bänken och kikar över axeln mot gräsmattan där Liv är i full färd med att svinga sig fram över marken i den vita trägungan.

– Men jag kan fortfarande göra otroligt mycket. Som att sitta här och titta när min dotter gungar. Du vet, sånt man lever för.

Aneurysm drabbar blodkärlen

Ett hjärnaneurysm innebär att blod ansamlas inuti ett av hjärnans kärl. Bildningen beror oftast på en försvagning i den inre delen av kärlväggen och resulterar i att blodkärlet överfylls och får ett ballongliknande utseende.

Eftersom kärlet är försvagat finns risken att det spricker och blod läcker ut mellan hjärnans hinnor, en så kallad subarachnoidalblödning. En viss typ av stroke.

Cirka 10 procent avlider direkt i samband med ett sprucket aneurysm i hjärnan.

Aneurysm kan även kallas för pulsåderbråck.

Bissens insamling till hjärnfonden

Bissen brainwalk har hittills arrangerats två gånger. Första gången var den 27 mars 2011, på årsdagen av Mathias Larssons stroke.

Närmare 1000 personer gick då tillsammans med honom runt Ullvibackar. Samtidigt skänktes en valfri summa pengar som oavkortat gick till Hjärnfonden.

Vill du ge ett bidrag till Bissen brainwalk-­insamlingen mot hjärnsjukdomar?

Bankgiro: 901-1255 eller Plusgiro: 901125-5.

Märk inbetalningen med Bissen brainwalk.

Annons
Annons
Annons