Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Resebrev från Nepal: "Nära döden-upplevelse i trafiken"

Mirjam Widarsson från Kolsva befinner sig i Katmandu på en volontärresa för att hjälpa kvinnor i Nepal.

Vi skrev tidigare om Mirjam och hennes tankar inför resan, som sker i samarbete med Pingstmissionens utvecklingssamarbete.

Här kommer hennes tredje resebrev från Nepal.

Det första kan du läsa HÄR!

Det andra kan du läsa HÄR!

Mirjam Widarsson i undervisningstagen tillsammans med tolken

Det är få gånger som jag har varit riktigt rädd för att mista livet. Det kanske är för att jag sällan blivit utsatt för någon livshotande situation men det kan också ha att göra med att vi blivit utsatt för större risker här ute i Nepal.

Vi har åkt både bil och buss i tre månader utan fungerande bilbälten. Vi vet att trafikolyckor förekommer här då vi åkt förbi några stycken men jag har också fått höra om en nära vän till mig i Sverige som förlorade sin bror i en trafikolycka här i Nepal. Han var också från Sverige.

Jag kan erkänna att jag inte uppskattar vägarna särskilt mycket som vi vistas på när vi ska ut till byarna. Det har funnits mer än ett tillfälle då jag tänkt "nu är det kört" eller "nu är vi väldigt nära kanten..."

Höga berg och djupa dalar. Det är ett fantastiskt landskap i Nepal.

Det är väldigt vackert här i Nepal med alla höga berg och djupa dalar, men att ta sig fram är något helt annat. Om det inte funnits några vägar att transporteras med bil på, skulle det ta flera timmar att gå till de byar som vi numera befinner oss i. De flesta går men det finns även några få som har råd med en enkel motorcykel.

Det finns en by som ligger ganska centralt mellan alla byar, där vi också har vår bas, innan vi åker vidare. Till den byn går det två bussar om dagen. Det kan även komma så kallade ”lastbilsflak” fullproppade med människor och tidtabellen för dessa har vi inte riktigt förstått oss på ännu.

Vi har hört om vad som hände i Sverige fredagen den 7 april. Jag känner stor sorg över det som har hänt men är samtidigt glad för att många verkar ha öppnat sina hem för främlingar och visat tacksamhet till de som jobbade där på platsen. Jag önskar att vi kunde fortsätta visa medlidande och omsorg till våra medmänniskor, som Sverige tydligen har visat.

Många människor här är väldigt vänliga och visar stor gästfrihet i Nepal. Det är något som jag kommer att sakna härifrån. Jag förundras över hur välkommen man kan känna sig. Om det finns något problem eller något som man kan behöva hjälp med är många otroligt hjälpsamma. Jag fascineras över att man sällan ens behöver fråga om hjälp, det är något som kan bli given till en när man minst anar det.

Att få undervisa dessa kvinnor som ni bland annat ser på bild, får mig att inse varför jag är här i Nepal. Jag har funderat på hur det skulle vara att vara bosatt ute i en by en längre period och att verkligen ta tid för att lära sig deras språk, men också deras vardag. Det hade varit härligt men samtidigt blir det påfrestande för oss med den stora kulturskillnaden.

Några av de kvinnor som Mirjam Widarsson undervisar.

Ett tydligt exempel på kulturskillnader från detta land var när jag och min vän Martina igår på eftermiddagen åkte buss till vårt hem, som är strax utanför huvudstaden Kathmandu. Jag hade svårt att sluta skratta när jag insåg vilka kontraster det är ifrån Sverige.

Vi blev praktiskt taget infösta i en redan fullproppad buss, där det oftast är två till tre personer hängandes utanför. Om man kliver på med en ryggsäck gäller det att vara beredd på att någon annan som sitter ned tar den i sitt knä, annars kan den hamna längst fram.

Det var ingen fråga denna gång att försöka hitta ett säte att sätta sig på. Bussen var mer än fullproppad av folk. En gång hade jag tur att få dela ett säte med en okänd person, trots att det var bara en tredjedel av sätet som jag fick (då är man tacksam att man inte är så stor). Vid det här tillfället när jag blev tryckt längre in i bussen och får höra att det finns plats, var det väldigt komiskt när jag insåg att jag helt plötsligt stod sked med någon annan som jag inte alls kände.

Det var så trångt att det var omöjligt att röra sig mer än en centimeter. Martina var inklämd bakom mig och kunde inte hålla i sig utan var tvungen att så gott det gick hålla sig fast i min arm under bussresan.

Den nepalesiska standarden innebär både ryckiga, snabba och kraftiga inbromsningar av busschauffören. Det var bara att acceptera situationen som den var tills dess att man kunde flytta på sig. Igår på morgonen däremot hade jag min näsa ett par centimeter från en mans armhåla - det var tur att han hade använt deodorant.

Vi har fått lära oss att ta varje dag som den kommer. Planer kan ändras och vi får vara beredda på att dagen inte alltid blir som man har tänkt sig.

Det är ungefär en månad kvar innan vi kommer att vara tillbaka i Sverige. Vi har tid kvar här och det glädjer mig att den tiden inte är över än. Imorgon åker vi ut igen, denna gång till tre olika byar, där vi kommer att fortsätta undervisa både kvinnor och barn.

Denna gång har barnen tydligen ledigt från skolan men vi kommer att kunna undervisa från hemmet där vi bor.

Mina föräldrar från Kolsva kommer att hälsa på här i Nepal innan vi lämnar landet och vår praktik. Det ska bli roligt att även de får se och uppleva dessa kulturskillnader som vi får vara med om.

Följ oss gärna på vår hemsida www.teamnepal.se, vi fortsätter att uppdatera när Internet tillåter.

Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons