Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

Till minne: Britt Rapp

Förra distriktssköterskan Britt Rapp, Munktorp, har avlidit, 80 år gammal. Närmast sörjande är maken Lennart och döttrarna Anna och Eva med familjer.

Britt Rapp från början på 1950-talet.

Vi står på trappan till Karlbergsskolan. Fotografiet visar klass 4 D och är taget vid vår realexamen 1956. Senare överträffas denna den lyckligaste händelsen i Britts liv bara av sjuksköterskeutbildningens avslutning och bröllopet med Lennart.

Arbetsdisciplinen bör hon ha ärvt från fadern, exmilitären, medan hennes dragspelande mamma kan ha bidragit med humorn och det glada humöret.

Bambis, som hon länge hette, kom till oss i trean efter en tids studieuppehåll och blev med ålderns försprång och sin varma personlighet bums vår informella klassmamma. Återkomsten speglade hennes okuvliga viljestyrka att nå sitt mål att äntligen få göra nytta inom sjukvården.

Som pensionär överblickade hon sin stund på jorden i en liten minnesskrift, I livets tjänst. Titeln är en kongenial sammanfattning av henne och hennes gärning.

En del får det mesta serverat på silverbrickor. Det kan tyckas vara avundsvärt. Andra lyckas på egen hand laga sig en gyllene framtid. Det är beundransvärt.

Efter ett kvarts sekel på kirurgen lämnade hon Köpings lasarett och gav sig i full galopp ut på fältet och ett nytt operationsområde. Otaliga patienter i Munktorp med omnejd kom att få åtnjuta hennes råd och dåd, på mottagningen och under hembesöken. Tiotusentals planerade och brådskande insatser, så mycket prat om högt och lågt vid sängkanter och köksbord, så mycken glädje och sorg, så många välkomstkramar och kaffetårar!

Yrket ansågs tidigare vara självbelönande, ett kall. Och, tro oss, Britt var kallad.

Hur orkade hon? Tack vare all uppskattning, förstås, och stödet på hemmafronten, i bostället och stallet: från Lennart, de stora flickorna och det omsider vuxna småfolket respektive ridhästarna och labradorerna, hela menageriet.

Rätt som det är har vi än en gång samlats utanför läroverket, något decimerade. Sextio år har gått sedan den där hisnande vårdagen på 1950-talet och den första gruppfotofotograferingen. Att vi åldrats märks liksom inte. Vi är fortfarande oföränderligt unga, också Bambis.

Ett missvisande smeknamn förresten, det för tanken till Disneyfilmens darrbenta rådjurskid på hal is. Sådan var ju inte vår syster Britt. Hon stod lika stadigt på marken som hon satt säkert i sadeln.

Och hon kommer att närvara även vid nästa återträff, fast osynlig på bilden. Det är vi bergis på, bombis.

Ulf Durling

för kamraterna i klass 4 D

Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons