Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Eivor Eriksson - en levnadsglad människa

Hon letade en bonde och hittade en ingenjör. Hon sjunger i kör, älskar att ha främmande och fyller 70 år den 26 maj.

Annons
Eivor Eriksson, 70 år.

Hon välkomnar vid grinden till den glatt växande trädgården. Syrenhäcken mellan huset och fälten står snart i blom, äppelträden likaså, löjtnantshjärtan trängs med röda tulpaner och gula narcisser i rabatten.

Runt benen svansar en fyramånaders cavaliervalp, ännu omättlig i sitt behov av uppmärksamhet.

– Mitt i sorgen efter den gamla hunden kom hon som tröst.

Inomhus är gammalt blandat med nytt. Spegeldörrarna med låsanordningar från förr leder in i det rymliga lantköket.

– Akta huvudet, det är lågt, varnar Eivor när jag hukande kliver in genom dörren.

Hit till Ransta flyttade Eivor och Kurt med barnen 1981, till huset som de tidigare använt som sommarstuga. Barndomshemmet ligger nedanför vid landsvägen. Där växte Eivor och hennes bror upp, en trygg och bra uppväxt med mycket musik. Farfar och farfarsfar var spelmän, pappa spelade fiol, ett instrument som också Eivor har använt hela livet.

– Nu går två av barnbarnen på musikskola. Det är roligt.

Första jobbet gjorde hon som barnflicka i Hesta. Sedan en sväng ut i stora, vida världen – nu skrattar hon – tillsammans med kompisen som köksbiträden på folkhögskola i Närke.

Ett år på lanthushållsskola gav nyttiga kunskaper. Eivor gillar det där med matlagning, bakning, att sköta hem och hushåll. Hon hade ju tänkt sig att bli bondmora, men kärleken kom i form av en blivande ingenjör från Surahammar. För att vara nära honom tog hon plats på ålderdomshemmet i Ramnäs, innan det blev sjukvårdsbiträdesutbildning i Västerås och en tjänst på Västra sjukhuset.

I maj 1964 stod bröllopet. I Ransta bodde de först, sedan i Brasilien ett halvår, så småningom kom barnen. Dottern föddes tre veckor efter att Eivor mist sin mamma.

– Det är min stora sorg i livet.

För barn och barnbarn har hon berättat om sin mamma, Linnéa Pettersson, visat fotografier, talat om livet förr med utedass och bad i balja på köksgolvet, och cykel och spark som enda färdmedel.

– Fast nu är det nog slutberättat, den yngsta har fyllt tolv och den äldsta har precis blivit mamma själv.

De bor alla i Ransta, dottern, sonen, barnbarnen, brorsbarnen. Hemma hos Eivor och Kurt firas de stora högtiderna.

När telefonen ringer är det en av de unga som meddelar att han kommer för att hjälpa till med städningen inför födelsedagen.

– Jag vill inte ha några presenter, du ser ju själv vad grejer vi har, men jag hoppas att folk vill komma och fira med mig.

Hon tycker om människor, gillar att umgås, älskar att ha främmande. Och säger att hon har världens snällaste man.

– Jag har så många påhitt för mig. Blir det för mycket hjälper Kurt till att reda ut det.

Som då 1981 när de flyttade till Ransta för gott och Eivor skaffade två tackor med lamm. Snart gick det en besättning på 60 djur i hagarna. Så var inte planerna från början.

I kärleken till hembygden ingår också ett kyrkligt intresse. I Munktorps kyrkokör gick hon med som 15-åring och började igen vid flytten tillbaka till Ransta.

– Man får vänner för livet. Vi är som en enda stor familj.

Hon jobbar ideellt med diakonin inom kyrkan – en av dess viktigaste uppgifter, anser hon. Hon har besökt sjuka, sörjande, tröstat i svåra stunder men också uppvaktat på födelsedagar och delat glädje. Hon är kyrkvärd sedan många år tillbaka, sitter med i kyrkorådet, en tid som ordförande, nu som ledamot. 1986 slutade hon sin fasta anställning inom vården. I stället för nattpass på Västerås lasarett blev hon hemma med barnbarnen.

– Det gav inte så mycket i pengar, pensionen är inte så hävlig, men det är det värt. Jag har fått hur mycket som helst av annat tillbaka.

Annons
Annons