Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Rrrrrranelid gjorde det omöjliga

Oj, oj, oj, oj!
Det skrevs schlagerhistoria, Ranelid trendade över hela världen på Twitter och Sverige delades in i två läger. Allt detta inom loppet av några få minuter på lördagskvällen. Allt detta ståhej på grund av en tre minuter lång deklamation om kärlek. I ett underhållningsprogram. Av en solbränd 60-årig debutant.

Bbl/AT:s medlodifestivalkrönikör Nina Andrén tillsammans med Björn Ranelid.

Det är just det här som gör att jag älskar Melodifestivalen så mycket. Det är det enda nöjesprogrammet på TV som berör och upprör en hel nation. Rubbar någon det traditionella formatet och vågar gå utanför mallen skjuts åsikter från höger och vänster likt kaskader. Bra eller dåligt. För eller emot. Nåde den som bara tar det hela med en axelryckning. Läser man reaktionerna om Ranelid på olika sociala medier kan man tro att hans medverkan handlar om liv och död för många. Tagga ner.

Det är lätt att vi som åker runt på deltävlingarna för att skriva och rapportera om programmet och låtarna hamnar i en liten schlagerbubbla under sex veckor. I den bubblan är ett snedsteg på en repetition eller en tupp i halsen en lika stor nyhet som ska dissekeras som politiska beslut i världen utanför. För oss ÄR det stort att någon som Björn Ranelid ställer upp genom att läsa poesi till discodunk eftersom det har varit orörd mark innan. Hur ska tittarna reagera på något så udda? Det är en rätt absurd situation man befinner sig i och det kan därför i medierna te sig att Melodifestivalen är det viktigaste i världen. Vi vet att det bara är ett underhållningsprogram. Men det är också Sveriges största och intresset kring det är enormt.

Det som blir extra tydligt i ett sånt här fall som med Björn Ranelids vara eller icke vara i festivalen är att alla som tittar inte ser Mello som ett brett underhållningsprogram i public service utan vissa ser det enbart som en sångtävling. Där man ska sjunga fint och där bästa låten ska vinna. Självklart blir de då besvikna när något så knäppt som Mirakel går raka vägen till Globen och slår ut ”riktig musik” som Andreas Johnson och Mattias Andréasson. Seriösa musiker som jobbat på sitt nummer i evigheter ser Ranis frammarsch hos röstarna som ett hån. Men det var längesedan Melodifestivalen främst var en sångtävling. Fyra miljoner slår inte på teven för att se musiker dunka varandra i ryggen när de tar ett svårt ackord på gitarren. De vill bli underhållna. Och för dem ska fanimej Ranelid också få stå där och övertänt dansa loss på scenen. Och vet ni vad? Det är den publiken som röstar. Slår vad om att de som gnällt mest i helgen inte har bemödat sig att rösta alls. För annars skulle det ha märkts i resultatet. Ranis och Molly Sandén var mest populära hos tittarna. Punkt.

Globenfinalen kommer att bli en modern klassiker med ett fantastiskt spretigt utbud. Och det är först när vi kommit så långt som majoriteten börjar tänka taktiskt. Vad vill vi ska representera oss ute i Europa? DÅ tänker folk på röst och musikalitet. Björn Ranelid kommer inte att vinna. Men han ska självklart vara där och underhålla publiken medan de bestämmer sig för om Loreen, Molly eller Danny ska få Bakubiljetten.

Herrrrrregud…

Nina Andrén, Bbl/AT:s melodifestivalskrönikör, med rötterna i Köping.

Annons
Annons
Annons