Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Gå på bio i påsk

När vädret är så tråkigt som i dag, fredag, kan det vara kul att göra något som inte innebär att man blir genomblöt av snö och regn, eller helt uttråkad hemma. Gå på bio istället. Bblat.se tipsar om tre filmer.

American pie: Reunion Genre: Komedi

Premiär: 4 april 2012

Med: Jason Biggs, Sean William Scott, Mena Suvari med flera

Regi: Jon Hurwitz, Hayden Schlossberg

Speltid: 1 tim 52 min

Censur: 7 år

Betyg: +

Det börjar med en onaniscen och slutar med en avsugning. Och däremellan är det två nästan ofattbart långa timmar av förutsägbara förvecklingar av typen "den unga och omotiverat nakna tjejen råkar ramla med huvudet rakt ner i den gifte killens skrev och dessutom svimmar hon och han kan absolut inte flytta på henne även om han verkligen vill och - hoppsan - nu är det någon som ser som definitivt kommer att skvallra för frugan".

Det måste ha varit möjligt att komma upp med någon typ av åtminstone halvintressant intrig att hänga upp alla plumpa sexskämt på. Men, nej. Här har man nöjt sig med att samla ihop Stifler, Finch, Jim och resten av det numera vuxna "American pie"-gänget, kalla det hela för en "reunion", ställa fram en shotsbricka och slänga in några hundra statister i bikini. Hey, vi ser vad som händer. Och så dekorerar vi det med lite pubeshår, bajs och bara bröst.

Alltså, jag förväntade mig under bältet-humor. Jag fick under bältet. Vad hände med humorn? Skämten är så låga - och gamla! - att amatörfars med smällande dörrar känns fräscht och utmanande i jämförelse.

När slutet äntligen närmar sig avrundar man med lite, eh, djupt snack där publiken ska få lära sig både det ena och det andra om sann vänskap och kärlek. Det är då man funderar på om det är fysiskt möjligt att kväva sig själv i en biofåtölj.

Så finns det något bra här? Möjligtvis den poetiska rättvisan i att det den här gången är Stifler som får omkull Finchs mamma och inte tvärtom. Och R Kellys "Bump n' grind" som spelas i inledningen är en riktigt bra låt. Lyssna på den på Spotify i stället.

Therese Lindström/TT Spektra

Laxfiske i Jemen Originaltitel: Salmon fishing in the Yemen

Genre: Romantiskt drama

Premiär: 4 april 2012

Med: Ewan McGregor, Kristin Scott Thomas, Emily Blunt

Regi: Lasse Hallström

Speltid: 1 tim 47 min

Censur:7 år

Betyg: + + +

"Laxfiske i Jemen" är måhända den osexigaste filmtiteln den här sidan "The constant gardener". Men lyckas man bara bortse från det, har man en mysig filmstund framför sig. Faktum är att jag skrev meningen "en mycket trevlig film" i mitt anteckningsblock under pressvisningen - och det är helt oironiskt menat.

Högst upp på den brittiska regeringens önskelista står lite goda nyheter från oroshärdarna i Mellanöstern. När ett obskyrt experiment med att plantera in lax i Jemen når premiärministerns pressansvariga (Kristin Scott Thomas) blir det plötsligt ett högprioriterat ärende. Som motvillig projektledare utses laxexperten vid Fiskeriverket, Dr Alfred Jones, (Ewan McGregor) och till hans hjälp kommer den entusiastiska Harriet Chetwode-Talbot (Emily Blunt) som också är kontaktperson till den stenrike och visionäre shejken (Amr Waked) som finansierar alltihop.

Men att fylla öknen i Jemen med vandrande laxar, som kräver kylslaget - och framförallt - vatten att leka i, är betydligt knepigare än att rabbla "sex laxar i en laxask", ska det visa sig.

På vägen tvingas de inblandade att omvärdera saker i sina liv, att stanna upp och inte bara, här kommer det: flyta med strömmen.

"Laxfiske i Jemen" skulle säkert ha kunnat bli en vass politisk satir. Men Lasse Hallström har inte nappat på det och resultatet blir i stället mer en slags "Där floden flyter fram" korsat med små yngel av "Javisst, herr minister".

Det låter kanske fånigt och ja, det är lite fånigt. Men också hyfsat kul och Lasse Hallström är onekligen en stabil leverantör av sympatiska personporträtt och eskapism som flyter på. Kristin Scott Thomas är alltid sevärd, det finns fin kemi mellan Emily Blunt och Ewan McGregor och den arabiske shejken är inte mer klyschigt framställd än någon av de övriga.

I slutändan sitter man där och småler lite. Och funderar på att skaffa ett fiskespö.

Miranda Sigander/TT Spektra

Spegel spegel Originaltitel: Mirror mirror

Genre: Fantasy, barnfilm

Premiär: 30 mars 2012

Med: Julia Roberts, Lily Colins, Nathan Lane

Regi: Tarsem Singh

Speltid: 1 tim 46 min

Censur: 11 år

Betyg: + +

Regissören Tarsem Singh är en udda typ i Hollywood, som alltid bjuder på visuellt mycket underhållande filmer, alltid på gränsen till kalkon.

"The cell" med Jennifer Lopez och svärd-och-sandal-försöket "Immortals" häromåret utspelar sig båda i en slags drömsk verklighet med drag av datorspelsestetik. När Singh nu går Grimm och slår sig in på sagotrenden känns hans stil till en början riktigt lyckad.

Att träda in i Snövits universum är en fest för ögat och försöken att modernisera handlingen funkar också bra. Den onda drottningens spegel är en slags portal till en annan, mystisk dimension och dvärgarna har för länge sedan övergivit gruvan till förmån för stråtröveri. Prinsen är en högdraget lustig figur, som både blir räddad av och räddar vår hjältinna.

Tyvärr kommer feststämningen av sig något, halvvägs in. Det blir helt enkelt lite segt för en vuxen publik.

I stället för att bli riktigt relevant och rolig, alternativt på allvar en mörk och dramatisk uppdatering, går "Spegel, spegel" vilse i kompromissernas skog. Den landar i en ganska präktig men också stundtals småkul pepp-story för unga tjejer, Snövit (Lily Collins) får ideligen höra att hon måste "tro på sig själv" och det är väl fint.

Filmens stora stjärna är dock Julia Roberts, som verkar ha riktigt roligt i rollen som drottning av alla tänkbara härskartekniker. Och för första gången inser jag vad den här gamla sagan egentligen handlar om. Med vuxna ögon känner jag nämligen med den elaka drottningen. Hennes värde ligger helt och hållet i utseendet och vad är väl mer patetiskt än en åldrande kvinna som inte vill stiga åt sidan, utan försöker förföra en ung man - jo, drottningen försöker lägga beslag på den unge prinsen för egen räkning - i ett desperat försök att behålla sin makt?

Att den enväldiga drottningen måste gifta om sig för att inte förlora kungariket känns som ett ovanligt mossigt öde, till och med för en ond diktator.

Miranda Sigander/TT Spektra

Wrath of the titans Genre: Action-fantasy

Premiär: 30 mars 2012

Med: Sam Worthington, Liam Neeson, Rosamund Pike med flera

Regi: Jonathan Liebesman

Speltid: 1 timme 39 minuter

Censur: 11 år

Betyg:++

"Wrath of the titans" är uppföljaren till "Clash of the Titans" från 2010. Bli inte orolig om föregångaren känns vag i konturerna, det enda minnesvärda var den så kallade "tag-linen": "Titans will clash". När det nu är dags för en ny inblick i den våldsamma grekiska mytologin finns en ny regissör på plats, Jonathan Liebesman, som senast gjorde den bombastiska men ack så tomma besvikelsen "World invasion: Battle Los Angeles".

Förväntningarna är således inte på topp och just "bombastisk" och "tom" är ledord som funkar rätt bra här med. Men alla inblandade har skärpt sig och den här turen ner i underjorden och tillbaka är mycket snyggt och effektivt berättad, nästan helt befriad från ofrivillig komik, även om det stundtals är ganska svårsmält att se Liam Neeson i yvigt tomteskägg i rollen som Zeus.

Perseus, halvguden som bara vill leva i fred som fiskare, har precis bekämpat vidundret Kraken och vill bara ta det lugnt med sin son. Men den gudomliga plikten kallar när hans fader Zeus blir nedlurad i underjorden tillsammans med sina bröder Poseidon och Hades. Deras megaonde pappa Kronos hotar att ta över hela universum och släppa lös de fruktade titanerna. Något måste alltså göras och det blir upp till Perseus.

En rejäl fader-son-konflikt är en pålitlig dramatisk grundstomme och i de här grekiska dramerna får freudianer verkligen sitt lystmäte. Varför inte roa sig med att tolka nedstigningen i underjorden som en titt in i det undermedvetna - det finns så mycket gottigt att röra runt i där att "Inception" nästan bleknar. Bryr man sig inte det minsta om hobbypsykologi så kan man bara luta sig tillbaka och njuta av den "Indiana Jones"-stämning som uppstår när Perseus, hans kusin halvguden Agenor tillsammans med drottning Andromeda (i princip den enda kvinnan i filmen) försöker rädda sina gudomliga fäder.

Det är mörkt, maffigt och en klar uppryckning för den här serien och det är tur det, för mer Titan-action lär det bli.

Miranda Sigander/TT Spektra

Stifler (Seann William Scott) och Jim (Jason Biggs) dricker shots och pratar sex.

Zeus son kämpar för att rädda sin far från underjorden.

Julia roberts spelar drottningen i filmen Spegel spegel.

Amr Waked som shejken, Ewan McGregor som Fred Jones och Emily Blunt som Harriet Chetwode-Talbot.

Annons
Annons
Annons