Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Svartsjukans anatomi

BOK: Kristofer Ahlström har fått mycket beröm för sina två tidigare romaner. Gabrielle Björnstrand är inte lika begeistrad över den tredje ”Hjärtat är bara en muskel”.

Det finns en torr glädjelös ton i början av den här romanen. En stor bilolycka med dödlig utgång har skett, och berättarjaget, Elisabeth, reparerar sig med minnen. Samtidigt som hon genomlever ett trauma, går hennes tankar tillbaka till tidig ungdom, till den osäkerhet och kroppsliga vanmakt som hör tonåren till. Det är känsligt berättat, med en finkalibrerad iakttagelseförmåga, som dock ibland blir lite tråkig.

Kristofer Ahlström imponerar inte på vår kritiker. Foto: Gabriel Liljevall

Med det sagt har jag ändå respekt för just denna känslighet. Och efter cirka åttio sidor lyfter romanen till en båge av spänd förväntan och oro, så som utvecklingen pågår inom Elisabeth, när hon lämnat sitt barndomshem på Gotland för Stockholm. Hon är en skrivande och läsande person som kör buss för att försörja sig. Under ett av sina kvällspass lägger hon märke till en man som omedelbart intresserar henne. På underliga vägar lyckas hon ta reda på vem han är, och hon stalkar honom tills det uppstår ett sammanträffande. Att en kritikerkollega lyckats få det till att denna man, som blir hennes älskare, som hon svartsjukt bevakar – är en psykopat, övergår mitt förstånd. Det jag avläser är en klassisk relationsform; den mellan en ängsligt kontrollerande part och en annan, som försöker undfly kontrollen.

Båda framstår som rätt neurotiska, utan att Ahlström – klokt nog – lägger in några som helst psykoanalytiska aspekter på dem.

I stället lyckas han med konststycket att skriva en modern kärleksroman, som samtidigt är en intensiv skildring av ett beroendeförhållande, där Elisabeth går helt upp i sin älskade Isak, och känner sig försvinnande liten, så snart han drar sig undan, och är onåbar. Och naturligtvis drar han sig undan, och naturligtvis är han egendomligt onåbar. När hon dessutom stalkat hans före detta flickvän, ökar svartsjukan och gör henne till en liten, kantig figur som ängsligt inväntar hans svar på alla hennes oroliga frågor.

Det är både irriterande och rörande att följa hennes loop mellan sinnligt begär och smeksam närvaro, till misstänksamhetens demoni. Om man någon gång varit tillsammans med en svartsjuk person, vet man hur irrationell den demonen är. Och om man någon gång varit tillsammans med en som drar sig undan, kan man också känna igen sig. Båda sorterna är begripliga, och försöken att älska är alltid berörande. Att Isak senare visar sig vara något av en dubbelnatur gör historien mer komplex, och mer sorglig. Två människor i en labyrint av åtrå och osäkerhet, men det är hennes version av labyrinten vi läser av.

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Läs mer: Fler recensioner av facklitteratur finns att läsa här

Läs mer: Isabelle Ståhl i topp när vi listar fem favoritböcker från maj-juni

Läs mer: Elise Karlsson i topp när vi listar fem favoritböcker från mars-april

Till den psykologiska kurvaturen fogas en mängd stämningar; av ett barndomshem och två skäligen tråkiga föräldrar, av Gotlands stränder, av en bussfärd genom sommarnattens Stockholm. Ahlström är noga med konkretion, han kan, när han är som bäst, verkligen sätta bilden av ett rum, en tid, ett ljus, en plats, en stad. Han skriver nära kroppen, nära de sinnliga förnimmelserna. Men en talang för detaljer kan också kännas manipulativ, som att författaren tvingar på läsaren en massa fiffigt utanverk.

Det är inte nödvändigt att ständigt veta vem som är svettig och vem som saxar benen under bordet, att det ligger ströbröd i stekpannan, och att ett glas som slås sönder speglar deras ansikten (vilket förefaller realistiskt omöjligt). För många små besked om ditt och datt bromsar upp rörelsen och det känslomässiga flytet i en roman. Less is more, som vi sa, en gång.

*

LITTERATUR

Kristofer Ahlström

"Hjärtat är bara en muskel"

(Forum)

Annons
Annons
Annons